Mimi

Min lilla sötis dog för några veckor sedan, tre veckor sedan exakt tror jag att det är idag. Det känns längre, mycket mycket längre. Tre veckor är ju ingenting.
Det är nästan läskigt hur snabbt man ställer om sig. I tre dagar var jag totalt förstörd, sov knappt, åt knappt, tänkte knappt på något annat, allt kändes så sorgligt, så meningslöst. Men sen blev det sakta bättre.
Veckan innan var jag och fikade med en kompis, vi pratade om livet och döden lägligt nog. Hennes pappa dog i cancer för ett år sen, och hon pratade om honom och berättade om något och hon gjorde det så enkelt, utan någon vidare anstänging, utan att svaja på rösten, utan att bli tårfylld i ögonen eller darra med underläppen, hon berättade bara något om sin pappa som hon älskade som nu var död. Och jag tänkte, hur klarar hon det, hur kan hon prata så oberört, hur kan hon vara så stark, jag skulle aldrig klara av det.
Idag, en månad senare sitter jag här och kan prata om Pussel, min lilla katt som är död, helt oberört, utan att svaja på rösten, darra med läppen eller bli tårögd, visserligen "bara" en katt, och inte en pappa, men han var min katt, som jag älskade. Och dessutom har min mamma cancer, vilket jag fick reda på tre dagar sedan. Det kan jag också prata om, oberört. Undrar varför?