Idag blir det jobb
Snart ska jag rusa iväg till jobbet, att jag aldrig lär mig gå upp i lagom tid. Jag älskar att ligga kvar i sängen och bara vara, och lika mycket att sega runt på morgonen, kika på bloggar, äta frukost i lugn och ro, dricka en extra kopp te osv. Jag är verkligen en morgonmänniska, jag är verkligen som mest kreativ och på topp när jag precis har vaknat, men på samma gång älskar jag ju också sängen som sagt...så nu har jag super brottom igen. Börjar om exakt 23 minuter, och jag sitter fortfarande i pyjamas osminkad med rufsigt hår. Bra jobbat.
Tänkte försöka lägga in lite bilder från i helgen snart, eller har det varit helg, ja det har det ju?! Jag har tappat veckodagarna totalt. Jag går ju knappt i skolan längre, känns meningslöst på något sätt, jag vill bara göra det jag själv vill och jag vill inte lyssna på en tråkig föreläsare 2 timmar av min dyrbaraste tid på fömiddagen. Så jag gör det inte. Men eftersom jag är en sån regelföljare i grund och botten så mår jag ju såklar inte riktigt så bra som jag borde över det, för jag vet ju att jag borde vara där, och inte här framför datorn, och absolut inte på jobbet för att tjäna pengar. Men nu är det så, för jag har valt att det ska vara så. Och nu måste jag rusa ännu mer än för 4 minuter sen, för nu är det exakt 19 minuter kvar. Panik.
Från julen förra året med mitt älskade lilla djur, undrar hur jul blir i år?
Tänkte försöka lägga in lite bilder från i helgen snart, eller har det varit helg, ja det har det ju?! Jag har tappat veckodagarna totalt. Jag går ju knappt i skolan längre, känns meningslöst på något sätt, jag vill bara göra det jag själv vill och jag vill inte lyssna på en tråkig föreläsare 2 timmar av min dyrbaraste tid på fömiddagen. Så jag gör det inte. Men eftersom jag är en sån regelföljare i grund och botten så mår jag ju såklar inte riktigt så bra som jag borde över det, för jag vet ju att jag borde vara där, och inte här framför datorn, och absolut inte på jobbet för att tjäna pengar. Men nu är det så, för jag har valt att det ska vara så. Och nu måste jag rusa ännu mer än för 4 minuter sen, för nu är det exakt 19 minuter kvar. Panik.
Från julen förra året med mitt älskade lilla djur, undrar hur jul blir i år?
Söndag kväll
Nu är jag nyss hemkommen från en fika på stan med mamma och pappa. Innan dess jobbade jag några timmar, och nu är jag helt slut!
Jag kände en stark sakad efter mamma och pappa idag och smsade och frågade om dom hade lust att komma hit för att fika bara och till min stora glädje satt dom i bilen körandes till Uppsala bara några timmar därefter! Så skönt att jag bor nära Stockholm och mamma och pappa fortfarande. Speciellt vid tider som dessa...
Snart kommer My och Ebba över, My ska hämta lite grejer som hon lämnade här när vi fixade i ordning oss inför Luciafesten igår. Dom tänkte käka sushi också på Ayakos nedanför, Uppsalas bästa sushi!, men jag sitter nog mest med och sällskapar. Jag åt nämligen en god soppa på caféet rätt nyligen.
Appropå mat, alltså vad är det som händer med kroppen när man blir 20-någonting? Min metabolism har hakat upp sig, eller kanske snare kommit in i en "celluliter är okej, man får vara mjuk och gosig"-fas!? Den verkar vara jätte nöjd med med de extra kilon vågen visar, och verkar absolut inte ha några planer på att eliminera dom. Hjärnar verkar å andra sidan kämpa sitt yttersta för att tala om för kroppen att de där utslaget på vågen är något ytterst hemsk som måste justeras.
Och stackars lilla jag får lyssna på hjärnans tjat var och varannan dag, samtidigt som jag i mitt försvar för att kamoflera det där extra utslaget på vågen drar på mig mjukisbyxorna, sätter mig i soffan med nånting "som jag faktikst är värd att få unna mig", och snaskar lite halvbekvämt på det där som jag ju är så värd att få njuta av....och njuter gör jag, en stund...och kroppen mår såå bra...tills hjärnan börjar ana att nåt är på gång, och vips har den upptäckt vad jag håller på med, och jag får snopet lägga ifrån mig det goda och istället brottas med hjärnan som bombarderar mig om att jag nu faktiskt borde lyfta på fläsket och ge mig ut på en promenad!
Men det gör jag inte...utan jag sitter kvar...och är 20-nånting...och min kropp matchar min ålder såå bra...hmpf.
Jag kände en stark sakad efter mamma och pappa idag och smsade och frågade om dom hade lust att komma hit för att fika bara och till min stora glädje satt dom i bilen körandes till Uppsala bara några timmar därefter! Så skönt att jag bor nära Stockholm och mamma och pappa fortfarande. Speciellt vid tider som dessa...
Snart kommer My och Ebba över, My ska hämta lite grejer som hon lämnade här när vi fixade i ordning oss inför Luciafesten igår. Dom tänkte käka sushi också på Ayakos nedanför, Uppsalas bästa sushi!, men jag sitter nog mest med och sällskapar. Jag åt nämligen en god soppa på caféet rätt nyligen.
Appropå mat, alltså vad är det som händer med kroppen när man blir 20-någonting? Min metabolism har hakat upp sig, eller kanske snare kommit in i en "celluliter är okej, man får vara mjuk och gosig"-fas!? Den verkar vara jätte nöjd med med de extra kilon vågen visar, och verkar absolut inte ha några planer på att eliminera dom. Hjärnar verkar å andra sidan kämpa sitt yttersta för att tala om för kroppen att de där utslaget på vågen är något ytterst hemsk som måste justeras.
Och stackars lilla jag får lyssna på hjärnans tjat var och varannan dag, samtidigt som jag i mitt försvar för att kamoflera det där extra utslaget på vågen drar på mig mjukisbyxorna, sätter mig i soffan med nånting "som jag faktikst är värd att få unna mig", och snaskar lite halvbekvämt på det där som jag ju är så värd att få njuta av....och njuter gör jag, en stund...och kroppen mår såå bra...tills hjärnan börjar ana att nåt är på gång, och vips har den upptäckt vad jag håller på med, och jag får snopet lägga ifrån mig det goda och istället brottas med hjärnan som bombarderar mig om att jag nu faktiskt borde lyfta på fläsket och ge mig ut på en promenad!
Men det gör jag inte...utan jag sitter kvar...och är 20-nånting...och min kropp matchar min ålder såå bra...hmpf.
Lucia tåg
Nu blir det snart luciatåg på V-dala nation! Ebba ska sjunga, eller vänta, var det Ebbas kompis som skulle sjunga?? I alla fall blir det luciatåg och jag är överlycklig över att jag får vara med om ytterligre ett trots att the dagis och skol-days are gone! Men jag har exakt 16 minuter på mig att klä på mig, sminka mig, och sätta mig på cykeln och trampa fram till V-dala...iii...bråttom!
Reunion ikväll
Ebba ringde för en stund sen och berätta att My kommer till Uppsala och att det blir middag, stuvade makaroner och falukorv haha, för att det var det My var sugen på. Det var mer eller minder ett år sen jag såg My sist eftersom hon åkte till Asien i en tre månader och därefter till USA som nanny och är nu tillbaks i Sverige över jul. Det ska bli skoj!
Jag vet inte om jag skulle orka vara borta så länge. Dels för att jag skulle sakna min familj och pojkvän oerhört, men också för att jag liksom inte skulle orka eller kanske snarare vilja ställa om mig så drastiskt. Byta land, miljö, det man håller på med, umgängeskrets och så vidare. Jag gillar liksom allt det som jag har här, som jag alltid haft, det känns bekvämt och tryggt, och nu när jag skriver det här så känner jag mig också otroligt tråkig...
Jag vet inte om jag skulle orka vara borta så länge. Dels för att jag skulle sakna min familj och pojkvän oerhört, men också för att jag liksom inte skulle orka eller kanske snarare vilja ställa om mig så drastiskt. Byta land, miljö, det man håller på med, umgängeskrets och så vidare. Jag gillar liksom allt det som jag har här, som jag alltid haft, det känns bekvämt och tryggt, och nu när jag skriver det här så känner jag mig också otroligt tråkig...
Hon vann!
Vimmelmamman vann! Både priset som årets mamma och så tog hon död på den idiotiska mutation som kan uppstå bara sådär och vända upp och ner på livet. Hoppas mamma också vinner...
Hur blir man motiverad?
Jag har blivit så jäkla lat, eller nånting annat. Jag går inte på mina föreläsningar, jag pluggar inte, jag går inte till gymmet, jag har slutat gå promenader, jag rakar benen när jag orkar, jag lagar inte mat, städar när jag orkar, diskar när jag orkar, jag gör liksom allt när jag känner för det. Jag har inte längre några måsten, känner inte att jag borde ha rutiner och göra saker för att dom bör göras, regelbundet, snarare att jag gör det jag vill, när jag vill. Det resulterar då i det ovanstående. Men det är väl inte så farligt?
Livet?
Min lilla sötis dog för några veckor sedan, tre veckor sedan exakt tror jag att det är idag. Det känns längre, mycket mycket längre. Tre veckor är ju ingenting.
Det är nästan läskigt hur snabbt man ställer om sig. I tre dagar var jag totalt förstörd, sov knappt, åt knappt, tänkte knappt på något annat, allt kändes så sorgligt, så meningslöst. Men sen blev det sakta bättre.
Veckan innan var jag och fikade med en kompis, vi pratade om livet och döden lägligt nog. Hennes pappa dog i cancer för ett år sen, och hon pratade om honom och berättade om något och hon gjorde det så enkelt, utan någon vidare anstänging, utan att svaja på rösten, utan att bli tårfylld i ögonen eller darra med underläppen, hon berättade bara något om sin pappa som hon älskade som nu var död. Och jag tänkte, hur klarar hon det, hur kan hon prata så oberört, hur kan hon vara så stark, jag skulle aldrig klara av det.
Idag, en månad senare sitter jag här och kan prata om Pussel, min lilla katt som är död, helt oberört, utan att svaja på rösten, darra med läppen eller bli tårögd, visserligen "bara" en katt, och inte en pappa, men han var min katt, som jag älskade. Och dessutom har min mamma cancer, vilket jag fick reda på tre dagar sedan. Det kan jag också prata om, oberört. Undrar varför?
